Politik
Därför är det så jävla synd om Simona Mohamsson
Hon svek sina väljare, lade sig platt för Sverigedemokraterna
och leder ett parti på väg mot politisk undergång.
I ett desperat försök spelade Simona Mohamsson ut sitt sista kort:
Davidsstjärnan.
Reaktionerna blev omedelbara – och nu ska plötsligt allt handla om
hur synd det är om Liberalernas partiledare, inte om hennes eget
politiska hyckleri.
Stoppa Pressarna
| 2026-08-18 kl 21:05 |
Det är verkligen synd om Simona Mohamsson.
Det är faktiskt så synd om henne att man nästan vill ge henne en liten snuttefilt.
Först lovade hon väljarna att Sverigedemokraterna inte skulle släppas in i en regering.
Det var hennes röda linje. Hennes liberala ryggrad. Hennes högtidliga besked till svenska folket.
LÄS MER: Magdalena Anderssons vilda raseri – efter fräcka smygbilden
Sedan tittade hon på opinionssiffrorna, insåg att Liberalerna var svårt skadeskjutna och gjorde en tvärvändning så brutal att krockkudden borde ha löst ut.
Plötsligt var det inte längre otänkbart att frottera sig med den gamla ärkefienden.
Inför kamerorna svängde Simona Mohamsson ogenerat runt med Jimmie Åkesson i något som närmast påminde om en politisk tungtango – avslutad med en öm kram.
De väljare som hade tagit henne på orden fick nöja sig med ännu en överartikulerad förklaring till hur ett kategoriskt nej kunde förvandlas till ett entusiastiskt ja.
LÄS MER: Kristerssons gaychock – vägrar svara på homofrågorna och flyr
För besvikna partikamrater framstod hon som både kappvändare och svikare.
Därför är det synd om Simona Mohamsson.
Talar som till förskolebarn
Det är också synd om henne eftersom Liberalerna med stor sannolikhet är på väg att åka ur riksdagen.
I Demoskops augustimätning får partiet 2,4 procent – långt under riksdagsspärren på fyra procent.
Ansvaret vilar naturligtvis inte enbart på Mohamsson. Liberalernas utdragna dödskamp började långt innan hon tog över, men hon har lyckats göra partiets desperation till en alldeles egen politisk stilart.
Varje gång Simona Mohamsson öppnar munnen låter det som om hon talar till en grupp fyraåringar som för första gången ska få veta att eld är varm och vatten är vått.
Orden betonas, stavelserna dras ut och självklarheterna förklaras med den överdrivna pedagogik som annars används när förskolebarn ska lära sig att vänta på sin tur.
Det är inte tydlighet och det skapar knappast trovärdighet. För den som lyssnar känns det snarare som en verbal klapp på huvudet.
Därför är det synd om Simona Mohamsson.
LÄS MER: Sara Skyttedals chock – delade hunken med sin egen syster
Kuppen med Davidsstjärnan
Under Expressens partiledardebatt bar Mohamsson demonstrativt en Davidsstjärna runt halsen.
Hon förklarade att hon ville visa sitt stöd för Sveriges judar och markera mot den antisemitism som får människor att känna rädsla inför att bära symbolen öppet.
Det är ett viktigt budskap. Antisemitismen är verklig, vidrig och livsfarlig, och de hot och hatiska påhopp som riktades mot Mohamsson efter debatten är fullständigt oacceptabla.
Statsvetaren och debattören Valley Ghanem skrev bland annat ”må hon brännas” i en kommentar på Instagram. Senare hävdade hon att orden skrevs i affekt och inte skulle tolkas bokstavligt.
Det är ingen förklaring. Det är en ynklig efterhandskonstruktion.
Ingen politiker ska hotas eller hatas för en Davidsstjärna.
LÄS MER: Jimmie Åkesson kastade kvinna överbord – från lyxyachten
Men det vedervärdiga hatet får inte sudda ut den politiska granskningen.
Simona Mohamsson blir inte immun mot berättigad kritik för att andra människor uttrycker sig avskyvärt.
För samtidigt som hon använde den judiska symbolen för att framstå som en orubblig försvarare av tolerans stod hon sida vid sida med Jimmie Åkesson – ledaren för det parti som hennes egna företrädare under åratal har beskrivit som ett hot mot liberala värderingar.
Det är där hennes trovärdighetsproblem finns.
Inte i Davidsstjärnan och inte i hennes självklara rätt att bära den.
Problemet ligger i försöket att göra en viktig symbol för tolerans och utsatthet till politisk rekvisita, samtidigt som hon själv har offrat sitt partis tydligaste princip för att klamra sig fast vid makten.
Därför är det synd om Simona Mohamsson.
LÄS MER: Kungens förakt för prins Daniel – Silvia räddade äktenskapet
Liberalernas kamp
Simona Mohamsson vill nu att vi ska tala om hatet hon utsätts för. Det ska vi också göra, eftersom hatet är motbjudande och måste fördömas utan ett enda ”men”.
Därefter måste det vara möjligt att återgå till politiken: sveket mot väljarna, den halsbrytande SD-svängen och ett parti som har förbrukat så många besked att ingen längre vet vad ett liberalt löfte är värt.
Det måste också gå att granska en partiledare som tycks tro att varje motsägelse kan förklaras bort, bara hon artikulerar tillräckligt omsorgsfullt.
LÄS MER: Kristerssons sexvägran skakar om – säger nej till Birgitta Ed
Framför allt måste vi kunna tala om den selektiva moral som uppstår när en politiker kräver att omvärlden ska se ett lidande, men själv tycks blunda för ett annat.
Simona Mohamsson ska slippa hatet. Men hon ska inte slippa granskningen.
Politisk desperation
Mohamsson leder ett parti som balanserar på riksdagsspärrens avgrund, har svikit ett centralt löfte till väljarna och gjort politisk desperation till regeringsunderlag.
LÄS MER: Chris hemliga affär avslöjad – efter djupa krisen med Madeleine
Samtidigt framställer sig Liberalernas ledare som en moralisk vägvisare. Ändå tycks hon inte förstå den enklaste av principer:
Kulor dödar oavsett vem som avfyrar dem. Hat föder hat oavsett vem som sprider det.
Och ett slaktat barn är ett slaktat barn – oavsett på vilken sida av en gräns det råkade födas.
Det är därför det är så jävla synd om Simona Mohamsson.
