“Berghagens död får mig att tänka på Sean Connery”

Ikonerna försvinner. En efter en. 

Senast att lämna jordelivet var Lasse Berghagen som gick bort i veckan 78 år gammal i sviterna efter en komplicerad hjärtoperation. 

Snart finns det inga kvar av våra mest folkkära kändisar.

Lasse, Lill-Babs, Lasse Lönndahl, Gösta Ekman, Magnus Härenstam, Brasse… 

Listan kan göras lång, alla är de borta. 

Det känns sorgligt. 

Lasse Berghagen mötte jag bara ett par gånger, bland annat på en väns sommarfest i Östermalmshallen (där Lasse för övrigt var en uppskattad stamgäst).

Runt de uppdukade borden skålade gästerna på ett alldeles särskilt sätt, genom att höja och slå ihop glasen och göra ett speciellt “åhh”-ljud.

Skålen, som kallas för “Blomman” då glasen symboliserar en blomma som slår ut, uppfanns, sägs det, av Berghagen. Den lärde han till och med kungen, som inte sällan när det fylls på i glasen blir sugen på att göra just “Blomman”-skålen med sina kompisar. 

Berghagen spelade naturligtvis några av sina mest kända låtar på kalaset innan han glatt minglade runt med de övriga gästerna. Öl verkade vara favoritdrycken för den gänglige sångaren som hade en sällsynt förmåga att berätta roliga historier. 

Jag träffade även Lill-Babs, Lönndahl och Härenstam i olika sammanhang. Alla var trevliga, men dessa bjässar i det svenska nöjeslivet blev aldrig några idoler för mig, även om de naturligtvis var giganter på sitt sätt. 

Min riktigt stora fascination kom från annat håll. Och det skulle bara ta två timmar innan jag på 1980-talets mitt blev en inbiten James Bond-fantast.

Det var då pappa kånkade hem en på Shell-macken hyrd moviebox med VHS-kassetten ”Goldfinger” till villan i Sollebrunn där vi bodde.

Samtidigt som farsan kopplade upp den portabla videoapparaten med alla sladdar till vår 28 tums stora tjock-tv kände jag på det lite runda fodralet till filmen.

Det coola omslaget från Warner Home Video pryddes av en guldfärgad tjej samtidigt som agent 007 med sin Walther PPK i handen tufft poserade med Bondbruden Pussy Galore (ja, hon hette så). 

Det skulle bli en fascinerade upplevelse och föga anade jag där i Mio-soffan att mitt liv snart skulle förändras för all framtid. 

Den rafflande actionfilmen från 1964 där James Bond möter skurken Goldfinger och hans hantlangare Oddjob, skurken som dödar genom att kasta sin svarta hatt, fick mig att tappa hakan. Och så Bonds häftiga Aston Martin DB5 med katapultstol!

Klart att grabben blev såld.  

De kommande månaderna avverkades de övriga titlarna i serien – men när Bond väl kom på bio blev besvikelsen stor då jag 1987 tyvärr inte hade åldern inne för att se “Iskallt uppdrag” på stora duken. 

Det har jag i och för sig tagit igen i vuxen ålder på olika James Bond-visningar runt om i världen. Senast såg jag tre av de senaste filmerna på Royal Albert Hall i London – och det med en livs levande symfoniorkester! Det var, för en Bond-fantast som mig, en upplevelse kan jag lova. 

Den där lördagen med pappa, movieboxen och “Goldfinger” satte med andra ord sina spår. Sean Connery var min idol i många år efter det. 

Det är svårt att sätta fingret på just varför den skotske skådisen gjorde mitt liv lite ljusare, men jag antar att han kom in i min tillvaro då jag var mest mottaglig. Kanske blev han även en slags manlig förebild. 

Under många år efter det slukade jag allt med Sean (eller Se-An som pappa felaktigt uttalade namnet). Det blev naturligtvis ett minne för livet när vi åkte ner till Göteborg och på den i dag nedlagda biografen Draken såg ”Jakten på Röd Oktober” där Connery briljerar som den ryske (!) ubåtskaptenen Ramius. 

Jag fick dock aldrig träffa min stora idol.

Den åldrande Bond-skådisen levde sina sista år i New York där han på sina promenader med käpp mest läxade upp autografjägare och gick på tennistävlingen US Open.  

Sen, 2020, gick han bara bort. 

Va fan! 

Det blir lite som med Lasse, vi kände heller aldrig varandra.   

Märkligt. Men plötsligt känns livet bara lite fattigare.

 

TILL SIST

…. verkar det som om att Märta Stenevi snart har gjort sitt i Miljöpartiet. Högmod går före fall. 

… ser jag fram emot Ridley Scotts “Napoleon” med den alltid så lysande Joaquin Phoenix. Svensk biopremiär 22 november. 

… noterar jag att lille Valter Skarsgård i kulturtidskriften Nöjesguiden säger att han “aldrig fått ett jobb på grund av sitt efternamn”. Tjena, tror han på tomten också? 

Daniel Nyhlén är ansvarig utgivare för Stoppa Pressarna