Sanna Ölander Borgs brev om skilsmässan
I ett brev på Facebook berättar Sanna Ölander Borg om skilmässan med Anders Borg.
Här är hennes egna ord om separationen om triangeldramat med makens nya kärlek.
Stoppa Pressarna
| 2015-03-27 kl 12:11 |
För första gången sedan familjen med Anders i spetsen klev in i offentlighetens värld har jag funderat på om jag skulle vända mig till en journalist för att ge min version av det som utspelar sig offentligt i mitt liv. Alltså Anders och min alldeles egen skilsmässa.
Nu tänkte jag att Facebook kanske är ett bra verktyg. Här kan jag ju faktiskt skriva med mina ord. För sex veckor sedan satt jag med min livskamrat sedan 31 år tillbaka vid köksbordet. Vi hade ett sorgligt, klokt och trots allt bra samtal om det som just nu händer i livet. Att det fanns en tredje person inblandad visste vid det här laget även jag. Det var en sidoeffekt som jag bestämde mig för att försöka lägga mindre energi på.
Efter många års slit i olika liv så insåg vi nog båda att det som tidigare varit kärlek och passion förvandlats till djup vänskap. Vi är ett fantastiskt team Anders och jag. Men nu är vi mitt i livet. Barnen är på väg att skapa sina egna liv. Jag vill ha något nytt. Jag är en social och livsglad person som vill leva livet, inte sitta och vänta på att Anders eventuellt ska komma hem på midsommaraftons kväll för att han har ett möte som ingen vet när det ska sluta (Grattis Magdalena Andersson, jag vet vad man gör på midsommar som finansminister). Igår var Anders i Skavlan. Vi hade ett långt samtal innan inspelningen, om detta var klokt eller inte. Jag känner att han som alltid visar en omsorg om mig och barnen. Vi kommer ju vara mamma och pappa till våra ungar oavsett om vi är gifta eller inte. Samtidigt har jag svårt att se mig själv i offerrollen. Jag har alltid stått på egna ben.
När jag läser att Anders vill ta hand om sin familj förstår jag vad han menar. Han bryr sig om oss även fortsättningsvis. Häromdagen susade jag i vanlig ordning lite stressat ned på stan. En gammal vän stannade och utbröt “vad duktig du är som tagit dig ut”. Jag är så tacksam för all kärlek, stöd och support jag får av alla människor, men i det läget insåg jag att jag måste få möjlighet att själv säga – det är ok! Jag är på väg in i en ny, rätt spännande fas i livet.
Samtidigt jobbar Anders och jag på att skapa vår nya relation, där vi med mindre krav i vardagen kan bygga vidare på den där djupa vänskapen. Nu ska han in i ny lägenhet. Det gör givetvis ont i hjärtat när vi går runt i det som ska bli hans och mina barns nya hem. Jag försöker påpeka att man kan ju ändå ha lite orkidéer i fönstret samtidigt som Anders försäkrar att nu ska det inte vattnas en blomma mer. Och, ja det är ju det vi får göra nu, i högre grad leva det som är våra liv. Han får jobba så mycket han vill (barnfriva veckor givetvis:-) – för han brinner faktiskt på riktigt för att t.ex. vara med i förändringens vindar i Afrika. Jag ska umgås med människor jag gillar, köpa mig en drejskiva och göra skaparverkstad på vinden. Inreda med lagom grilliga gamla prylar och ha hur många krukväxter jag vill. På söndagarna äter vi middag jag och exet med våra fina barn. Skratta och ha kul och lyssna på pappas föreläsningar kan vi göra även fast vi inte alltid bor under samma tak.
Och alla vänner, vi går gärna på fest och middag tillsammans exet och jag. Vi tänker varken dela upp släkt eller vänner. Vi bara väljer lite olika vägar i livet nu. Kanske kan jag också få bli lite nyförälskad så småningom. Men det lär väl inte hamna på löpsedlarna. Stor kram till er alla. En känsla och erfarenhet jag tar med mig är att det finns så mycket kärlek och omtanke i världen. Ni är alla en del av detta.