Svenske stjärnan om den fruktansvärda tiden

LÄS MER: Bianca Ingrosso om svåra sjukdomen

–  Det var vid 12- eller 13-årsåldern. Det berodde på en känsla byggd på kontroll. Jag ville kontrollera kroppen liksom, säger han i Aftonbladet. 

Problemet bottnade i att Michael Nyqvist är adopterad, något han fick veta som som sexåring under en resa till Italien. 
– Eftersom jag inte fick prata om det som var jag eller min historia så gick jag i baklås. Det fanns inget ord för det då tror jag, men jag fick som ätstörningar. Jag fick svårt att äta och trodde att jag skulle bli förgiftad, vilket gjorde att jag såg ut som ett benrangel. Jag vet inte, men det var väl en känsla av att behålla kontrollen, säger han i programmet uppger GP. 

På den tiden fanns inte kunskap om ätstörningar på samma sätt som idag. 

LÄS MER: Psykoterapeutens varning till Madeleine

– Folk trodde jag var dum i huvudet. Det var inte så vanligt då, särskilt inte bland killar. Jag kommer ihåg att jag käkade så konstigt. Jag åt citron och något annat ett tag och då fick jag väldigt bra blodvärlden. Jag släpades till en doktor som sa ”men kära pojke, du har ju blodvärden som en travhäst. Lycka till”. 

Skådespelaren säger han att ändå inte vill kalla sitt barndomsproblem för anorexi. 
– Jag är knappt drabbad, det vore skämmigt inför stackarna som kämpar med anorexi. Mitt handlade om ett personligt kontrollbehov. Det är ingen stor period i mitt liv. 

I dag möter Michael Nyqvist, genom sitt jobb i Hollywood, ofta kroppsfixeringen på nära håll. 

LÄS MER: Kristin Kaspersen om anorexin

–  Jag tror det är lättare för mig både för min ålder och kön att ha en självständig hållning till det där. Men det finns en sjuk kroppsfixering och den har inget med vårt jobb att göra utan det är bara en sjuklig kommersiell pryl alltså. Särskilt när man ser historiska filmer när alla har yogaarmar och tvättbrädor, säger han i Aftonbladet.