Kändisliv

Thomas Di Leva hade inte råd att köpa mat – räddades av sin mamma

I dag är han en av Sveriges mest folkkära artister – men vägen till framgång var kantad av fattigdom, förnedring och svåra motgångar.
Thomas Di Leva hade det så knapert att han inte ens kunde köpa mat.
Nu berättar stjärnan om de desperata åren och hjälpen som blev hans räddning

Stoppa Pressarna

Thomas Di Leva förknippas med färgstarka scenkläder, filosofiska budskap och några av den svenska pophistoriens mest älskade låtar.

Men vägen till berömmelsen var allt annat än glamorös.

Thomas Di Leva har gått från en tillvaro i djup fattigdom till att bli en av Sveriges mest välkända artister.
Bild 1 av 2
Thomas Di Leva har gått från en tillvaro i djup fattigdom till att bli en av Sveriges mest välkända artister.
Thomas Di Leva fick sitt stora genombrott 1987 med ”Vem ska jag tro på?”. Men vägen till framgång kantades av ekonomiska bekymmer, hård kritik och personliga motgångar.
Bild 2 av 2
Thomas Di Leva fick sitt stora genombrott 1987 med ”Vem ska jag tro på?”. Men vägen till framgång kantades av ekonomiska bekymmer, hård kritik och personliga motgångar.

Långt innan publiken sjöng med i ”Vem ska jag tro på?” levde den blivande stjärnan under ekonomiska förhållanden som stod i skarp kontrast till den framgång han senare skulle uppleva.

Det handlade inte om att behöva avstå från lyx. Det handlade om att få vardagen att gå ihop. Och till slut blev situationen så svår att familjen fick gripa in.

Svåra år. Thomas Di Leva levde länge långt från artistlivets glamour. Nu berättar han om den ekonomiska utsattheten innan det stora genombrottet. Bild: Lars Pehrson/SvD/TT

Redan som ung stack Thomas Di Leva ut från mängden.

Uppväxten i Gävle präglades av mobbning och människor som hade svårt att acceptera hans annorlunda stil.

Han blev uttittad, hånad och förlöjligad.

– Så fort jag gick på Stortorget började folk tissla och tassla, skratta ut en och peka finger, berättar han för Expressen.

LÄS MER: Marcus Schenkenberg avslöjar sanningen om Michael Jackson

Men motståndet gjorde honom också beslutsam.

Han ville visa att hans musik betydde något.

Drömmen om ett liv som artist var så stark att han hoppade av gymnasiet bara en månad före studenten och flyttade till Stockholm.

Där väntade emellertid ingen enkel väg till framgång.

I stället fick han börja arbeta som diskare.

Knapra tider. Thomas Di Leva bodde i en liten etta i Stockholm med duschen i källaren. Pengarna räckte knappt till det nödvändigaste. Bild: Anna Littorin/TT

Musiken totalsågades

När debutalbumet ”Marginal cirkus” släpptes 1982 blev mottagandet dessutom brutalt.

Skivan sågades och den unge musikern hamnade i en personlig kris.

– Jag hamnade i en ganska djup svacka och blev deprimerad, säger han.

LÄS MER: Sofias nya Epstein-mardröm – misstänkta sexhärvan utreds

Ändå vägrade han ge upp.

Någon alternativ karriär hade han aldrig planerat.

Hårt slag. Thomas Di Levas första album sågades skoningslöst. Den unge artisten drabbades av en djup svacka, men vägrade överge sin dröm. Bild: Lars Pehrson/SvD/TT

Mammans desperata hjälp

Under flera år kämpade Thomas Di Leva för att etablera sig.

Han bodde i andra hand i en liten etta i Vasastan i Stockholm, där duschen låg nere i källaren.

Pengarna räckte knappt till det mest nödvändiga.

Och nu avslöjar han hur illa ställt det faktiskt var.

– Det värsta var innan jag slog igenom och inte ens kunde köpa mat. Mamma fick skicka en femhundralapp i ett kuvert så att jag skulle ha råd att äta, berättar han för Expressen.

LÄS MER: Hannah Graaf bryter förlovningen efter dramat i Kroatien

Det var en ekonomisk verklighet långt från artistlivets föreställningar om glamour och framgång.

Men det fanns fler som hjälpte honom.

Mammans hjälp. När Thomas Di Leva inte ens hade råd att köpa mat tvingades hans mamma rycka in och skicka pengar. Bild: Henrik Montgomery/TT

På restaurang Tranan i Stockholm fick den fattige musikern möjlighet att äta gratis.

I gengäld ritade han illustrationer till restaurangens meny och arbetade ibland som dj.

Det var ett sätt att klara sig när inkomsterna från musiken inte räckte till.

Sedan förändrades allt.

LÄS MER: Åsa Ingrosso om skilsmässan – försökte lämna Emilio flera gånger

År 1987 kom albumet ”Vem ska jag tro på?” och Thomas Di Leva slog igenom på allvar.

Plötsligt byttes de små klubbarna mot stora folkparksscener.

Publiken älskade honom.

Men framgången fick också en skrämmande baksida.

Totala revanschen. Efter år av fattigdom och motgångar blev Thomas Di Leva en av Sveriges största popstjärnor. Bild: Anders Wiklund/TT

Stenarna haglade mot scenen

Alla uppskattade inte den färgstarke artisten.

Under konserterna utsattes han för homofoba glåpord och aggressiva angrepp.

Situationen blev vid flera tillfällen direkt farlig.

– Vi fick avbryta flera konserter för att det kastades stora stenar mot scenen, berättar Di Leva.

LÄS MER: Thomas Di Leva akut till sjukhus med ambulans

Han beskriver upplevelserna som skrämmande.

Samtidigt kom den enorma uppmärksamheten med en psykisk press.

– Jag kände en oerhörd press. Jag hade aldrig varit med om något sådant i mitt liv och det tog hårt på mig, säger han.

Attackerades. Thomas Di Levas annorlunda stil väckte starka reaktioner. Under flera konserter kastades stora stenar mot scenen och framträdandena fick avbrytas. Bild: Vilhelm Stokstad/TT

Trots motgångarna fortsatte framgångarna.

År 1988 utsågs han till årets artist på Grammisgalan och slog bland andra Roxette.

För mannen som bara några år tidigare knappt hade råd med mat var kontrasten närmast svindlande.

LÄS MER: Carl Philip och sexskandalen på Sigtuna – privata banden avslöjade

Nu, nästan 40 år senare, blickar Thomas Di Leva tillbaka på sitt genombrott.

Han är aktuell med projektet ”Di Leva 2.0”, där flera av hans klassiska låtar spelas in i nya versioner.

Under 2027 väntar också en jubileumsturné.

Bryter tystnaden. Nästan 40 år efter det stora genombrottet berättar Thomas Di Leva om fattigdomen, den psykiska pressen och det höga priset för framgången. Bild: Stefan Jerrevång/TT

Thomas Di Levas berättelse visar hur skoningslös vägen till framgång kan vara.

Bakom de färgstarka kläderna och den säregna artistrollen fanns en ung man som inte ens kunde försörja sig själv. Att hans mamma tvingades skicka pengar till mat gör kontrasten till den senare stjärnstatusen särskilt stark.

LÄS MER: Daniel Nannskogs rättegång stoppas – efter erkännandet om kokain

Fyra decennier efter genombrottet är det inte bara hitlåtarna som väcker känslor – utan också priset han fick betala för att aldrig ge upp sin dröm.