”Både kungen och prins Daniel borde få dask på rumpan”

Det är oroliga tider i Sverige.

Under dagen gick justitieminister Gunnar Strömmer ut och berättade om den fortsatt höjda hotbilden i landet, där främst den islamistiska extremismen utgör den största faran.

Dessa religiösa avarter måste bekämpas och det har tack och lov den nuvarande regeringen insett. Nu skärps lagar, straff och polisen ges större möjligheter att förhindra dessa satans mördare. 

Men det blåser även otäcka vindar på andra håll och också här kan det blir farligt, fast på annat sätt ur ett demokratiskt perspektiv.

Så håll i hatten, för nu ska jag ta upp en alldeles egen särart i den svenska kändisfloran – kungafamiljen.

Bernadottarna har ju som bekant precis andats ut efter en av sina värsta kriser. Att drottning Silvias älskade brorson Patrick Sommerlath nyligen jagades av polis misstänkt för sexköp slogs av förklarliga skäl upp stort i media. 

Stoppa Pressarna var (förstås) först med att namnge kungafamiljens släkting och efterlyste honom också under polisjakten.  

När delgivningen misslyckats gick Sommerlath ut i Svensk Damtidning och berättade för chefredaktören Johan T Lindwall att han medvetet hade flytt för att undvika rättegång.

Kungahusets inställning under hela härvan var samtidigt skrämmande nonchalant och man fick skarp kritik från både polis och tongivande journalister.

Men ingen självrannsakan eller insikt. Nä, det ligger inte för den här familjen och dess lakejer.

Riksmarskalken Fredrik Wersäll, tidigare ansedd hovrättspresident, föll i fällan och avslutar nu sin långa karriär som något av en pinsam stänkskärm för kungaparet. Det är inte värdigt att ursäkta hovets passiva beteende med en rad krystade floskler.

Och så har vi den inkompetenta informationschefen Margareta Thorgren. Ja, jag vet att hon återkommer här i spalterna, men hon är av förklarliga skäl omöjlig att undgå i sammanhanget.

Människan fick fnatt och skällde ut en polischef (som en hund) efter att kungahuset fått kritik. Att ifrågasätta kungen får man inte göra, och särskilt inte som polis.

– Nä, fy på dig! Ja, fy på dig!

Ja, ni hör ju själva vilken hönsfarm hovet är. Det går liksom inte att ta den här samlingen av svassande fjäderfän på allvar.

I dag håller kungafamiljen journalister på behörigt avstånd. Mer än någonsin tidigare.

Om det vankas kritiska frågor smiter exempelvis drottning Silvia, eskorterad av Säpo, från journalisterna. Tyskan tar bakvägen. 

Och när reportern Richard Aschberg försöker ställa frågor till kungen i SVT:s ”Kungens bostäder” tränger sig hovets biträdande informationschef Johan Tegel emellan. Som en fender.

Det blev inga svar från monarken och sällskapet, landshövdingen Ulrica Messing, detta kakätande fån, flinade istället reportern i ansiktet och utbrast fräckt: ”Välkommen till Blekinge”.

Så agerar en självbelåten rumpslickare av rang. 

Det blir dessvärre inte bättre.

Själva medlemmarna i den bortklemade och blåblodiga klanen klafsar allt mer omkring i sin egen sörja av besynnerliga utsagor och osanningar.

För några månader sedan satt prins Daniel i ett hyllningsprogram på SVT och ljög svenskarna rakt upp i ansiktet då han avfärdade sin äktenskapskris med Victoria. Helt utan kritiska följdfrågor.

Den så kallade ”reportern” hade fullt upp med att kalla herr Ockelbo för hans ”kungliga höghet”.

Och i Karin af Klintbergs dokumentär ”Kungen och jag” (en skildring med betoning på just jaget) fick hans majestät, helt oemotsagd, påstå att alla uppgifter i Thomas Sjöbergs bok ”Den motvillige monarken” var osanna:

– Men det var ju påhitt alltihop, det var inte klokt.

Det är naturligtvis inget annat än skitsnack. Både kungen och Daniel borde skämmas och få ordentlig dask på rumpan för sina lögner. 

Den som är intresserad av hur illa kungafamiljen och dess hantlangare beter sig bör för övrigt läsa Sjöbergs intressanta uppföljare ”Chefen: berättelsen om en skandal” (Mondial), som bland annat kretsar kring hur vedervärdigt författaren behandlades efter att ”Den motvillige monarken” hade släppts.

Man häpnar. 

De som utmanar kungafamiljen riskerar nämligen att stöta på fiender som de inte hade kunnat drömma om. Flera av berättelserna i boken påminner snarast om de scenarier som kan möta reportrar vars uppdrag är att granska den undre världen.

Det intressanta och anmärkningsvärda är att statschefen och hans svärson i trängda situationer kan komma undan med sina osanningar – och utan att merparten av landets journalister reagerar.  

Den allt mer underdåniga attityden till kungligheterna, inte minst av oss i inom media, är kväljande – men framförallt farlig ur ett demokratiskt perspektiv.

Därför är det viktigt att det finns både poliser och journalister som inte räds att ställa den skattefinansierade familjen mot väggen när det behövs.

Vågar vi inte ta tjuren vid hornen så riskerar den springa lös och stångas lite hur som helst.

 

TILL SIST

… Pernilla Wahlgren har gift sig, men ingen verkar riktigt bry sig. Börjar vi bli mätta? 

… Moderaterna tappar igen och SD ökar. Det är Ulf Kristerssons fel. 

… Har jag för första gången köpt en tvättäkta julgran. Två meter lång. Nu ska trädet bara pyntas. Puh!

Daniel Nyhlén är ansvarig utgivare för Stoppa Pressarna

 

Missa inte fler krönikor av Daniel Nyhlén: 

”Efter krisen: David Hellenius riskerer att få sparken”
”Sexskandalen som kan bli kungen eget Waterloo”
”Miljardärens och SVT-kvinnans övertramp efter sexhärvan”